Om försäkringsbolag som skulle föredra att du inte anmälde

För mycket länge sedan nu, 2 månader, blev jag bestulen på min väska i La Paz. Efter att ha jagat ikapp försäkringsbolaget fick jag till råd att vänta mad att rapportera tills jag kommit hem. Klokt, men drygt, tyckte jag och fick lov att sjå mig tills jag åter befann mig på skolan.

Nu är jag här, och är inne på dag 3 i farsen om anmälan. Till höger och vänster ska det i internetformuläret fyllas i allehanda uppgifter som jag inte har den blekaste aning om, uppgifter som tar tid att få fram och det som skulle ta en timme är nu inne i 79 timmen. Jag har lyckats komma till sista sidan i anmälningsenkäten, överlycklig av att eländet snart är slut ser jag texten:

"Bifoga alla kvitton på de försvunna föremålen".

En stor svordom slapp ut ur min annars ack så vältvättade mun. En del föremål har jag kvitton på, andra kvitton befinner sig i Övik, några andra i Bolivia. Ytterligare vissa saknar kvitto då de inhandlats på Cbbas marknad La Cancha. Jag blir galen!

Bye Bye Bolivia

Nu ar det sondag och vi raknar med ca 17 h innan vi ska kliva upp och aka till flygplatsen. Egentligen borde jag summera tiden har men pa nagot satt gar det inte. Tur nog har David gjort det, dessutom sa skiver David battre an vad jag gor.

Det kanns konstigt att aka hem, nu nar vi precis borjat forsta hur allt fungerar, hur man skriver en sjukt bra informe och inte kanner oss fullt lika vilsekomna. Nu nar spanskan flyter pa riktigt bra, vi borjat lara kanna manniskor och jobbet med uppgifter som vi trivs med.

Jag vet ju dock att man alltid ska sluta nar man ar pa topp och, som en baskisk-hollandska sa till mig;

-Du kan ju alltid komma tillbaka.

1 vecka kvar

Tiden har gatt fort. Nu ar det bara en vecka kvar innan vi sitter pa planet med destination Svea Rike.

Suprise!

Det här kan komma som en överraskning för de allra flesta som känner mig, men vad vore livet utan överraskningar;)

Efter mycket velande och funderingar tog jag igår modet till mig och bokade tid för att göra en tatuering. En liten, mycket liten ödla som nu sitter på mig fot. Alla som jag berättat för här har avrått mig och hävdat att smärtan är outhärdlig och att jag skulle vara tvungen att gå på starka värkpiller efteråt.

I morse var det dags och det var en smått nervös Ida och en mycket nervös Alex som klev i i tatueringsstudion. Allt gick dock väldigt smidigt och det gjorde knappt ont alls, till min stora förvåning. Här på kontoret har min nya kamrat mötts av grimaser av "usch" och "coolt". "Uschet" kommer från de pimpinetta flickorna och "coolt" från vår handledare. Jag gissar att det inte är vanligt för kvinnor att tatuera sig, iaf inte fina flickor, haha.

Det ser läskigare ut än vad det är...

...och gjorde inte alls ont.

Här är resultatet!

Sista dagarna i Alcalá

Efter många om och men slutade det ändå med att jag och Alex lämnade Alcalá med sorg i våra hjärtan. De sista dagarna gjorde vi vår fotoutställning med ungdomarna och besökte floden(efter mycket tjat och gnat från Alcalá-folket). Resultatet finns på Alex blogg.

Fotolektioner och döda katter

I veckan var jag och Alex i Alcalá för att hålla i fotolektioner med ungdomarna på gymnasieskolan. Det var några underliga och roliga dagar. Läs!

Hektiskt

Igar nar jag och Alex kom till busstatione for att dra till Alcala sa fanns det ingen buss dar. Inte kom den helelr da den var pa besok hos mekanikern. Det var alltsa bara till att snopet vanda tillbaka till Sucre och fundera over hur i hela fridens namn vi nu ska kunna prata med directoran pa skolan innan det ar dags for klasserna? Istallet for att ha 1 och en halv dag pa oss att forbereda har vi nu bara en halv dag....stressigt och drygt.

Vi spenderade hela formiddagen pa att fa tag i directoran men det var ju lattare sagt an gjort. Vi dock hennes mobilnummer nu och ska sla en signal i eftermiddag for att forklara varfor vi inte ar pa plats an. Inte kul. Jag tycker itne om att prata i telefon, sarskilt pa spanska nar det knastrar och brusar sa man knappt hor vad en andre sager. Men sant ar livet och kl halv fem blir det till att hoppas att bussen avgar. Annat har vi hamnat i en otroligt stor soppa.

2 veckor och fem dagar kvar innan vi aker hem. Tiden gar fort.